garpenblogg

Direktlänk till inlägg 28 juli 2011

Som ett äktenskap?

Av Maria - 28 juli 2011 23:00

funderar en del över omplaceringar just nu, vilket ju förstås är naturligt eftersom vi fått placera om dels Irmas syster Idun men nu även Malte,,,

Självklart är det tragiskt för ägarna och inget beslut man tar lätt på, det förstår jag absolut. Men som uppfödare dyker frågan upp, och det tycker jag den ska: har man verkligen sålt till rätt hem?  Ibland kan man besvara frågan med ett solklart JA - för omständigheterna kan verkligen vara av en sådan art att inget annat är att välja på. Tex kan man ju ha en flock med hundar som trivs tillsammans medans en medlem inte gör det, skälen kan vara många, men det kan vara svårt att lösa det och för hundens skull kan då ett nytt hem vara den bästa lösningen. Kan oxå bli så att flocken utökas med en tvåbening och allergier är ju tyvärr vanliga bland barn.


men om man hittar ett nytt jobb? eller om man separerar? För dyrt att stå för hundens kostnader på egen hand? Hur hade man gjort om det varit ett barn? (ja nu hör jag en del hojta att man inte kan jämföra, men jag tycker nog att man till stora delar kan det)


jag vet inte.

Säger inte att jag har några svar.

Kan man då se på sitt hundägande som ett äktenskap? Ett äktenskap som man kan ta ut skilsmässa från.  Kan man säga att ett par år ändå ska betraktas som lyckat?

Ska vi som uppfödare tycka att ett par år i ett hem är helt ok?


Vi uppfödare ser på detta på olika sätt. Säkert delvis beroende på om vi själva omplacerat eller ej. Jag kan oxå tycka att det är skillnad på om en uppfödare köper in en hund för syfte att den individen skall gå i avel och omständigheter gör att den ej håller måttet. För självklart kan man som uppfödare omöjligen behålla alla individer hemma- till slut skulle ju i värsta fall huset bli fullt av ej "användbara" hundar. Samtidigt som logiken säger mig att det ju fortfarande är en individ vi pratar om och varför skulle det vara skillnad mellan uppfödare och "vanliga" hundägare? Nå, det jag försöker säga är att jag själv hör att mina argument inte är klockrena.

Är det slutresultatet som räknas- om hunden nu stormtrivs i sitt nya hem? Eller ska vi säga att det är tanken som räknas? För vi kan ju inte rimligtvis styra över hur livet kommer att te sig för vår vän när vi väl släppt den vidare till nästa hem.

Finns det en gräns för antalet omplaceringar? Alltså om man placerat om flera hundar på raken, är det bara "otur" eller tyder det på en något trist inställning till hundägandet?


Eller, om man nu ska fortsätta med att göra människojämförelser som förvisso haltar lite- jämför med ett föräldraskap- kan man då avsäga sig sitt ansvar?

Ja, det kan man, om det är extraordinära omständigheter.

Och då är man ENORMT tacksam över att det finns människor som kan tänka sig att släppa in en vuxen hund i sina hjärtan!


Så - det var egentligen dit jag ville komma: vi är så enormt tacksamma över alla de valpköpare vi har som tagit en vuxen hund till sina hjärtan! Genom åren är det dessa sju (hoppas jag inte missat någon, men timmen är sen- skyller på det i så fall) nedan som nu bor hos nya underbara familjer- stort och varmt tack till er!

Uddman- älskas av Malin & Matthias Näbrich med familj

Balder- älskas av Carina & Lillis

Vildfare- älskades av Sarah & Matthias Mokvist med familj

Zören - älskas av Eva-Lena Lindholm med familj

Rex - älskas av Malin & Ove med familj

Nova (Idun)- älskas av Birgitta & Cinnamon

Malte- älskas av Sisko, Yngve & Dilba

klart jag lyckats glömma någon- fina Wita! Hon läggs till med expressfart:

Wita- älskas av Liza & Mats

                

 

 
 
Elin

Elin

29 juli 2011 00:15

Intressant inlägg och tänkvärt =)
Självklart kan det finnas omständigheter som man inte kan rå för som barn och allergi. Och det är nog en av få saker jag faktiskt tycker är ett rimligt skäl att omplacera sin hund.

Men jag är ju lite av den filosofin att mina hundar är mina familjemedlemmar. Inget man kan ångra bara för man e trött, separerar, byter jobb osv. Jag anpassar mitt liv så det ska passa familjen. Barn, hundar, sambo etc etc.
Hundarna är ju A och O.
Och ibland känns det så ogenomtänkt att skaffa hund och sen separerar man eller skaffar nytt jobb o vips kan inte hunden vara kvar. Men det borde ju vara något som finns med i beräkningarna att det kan hända innan man skaffar sig en hund. Enligt mig iaf.

Syftet med o skaffa hund är ju ofta för att man vill ha en extra familjemedlem. Dessutom är det ju ett brinnande intresse, tidsfördriv etc etc. Och för mig inget man kan säga upp bara för det inte passar i ens liv.

Men jag tycker det är lite skillnad att som uppfödare skaffa en hund i avels syfte och den inte duger. Då måste man kunna omplacera den trots att det är en kär individ. Om ma vill satsa på avel så kan man ju inte samla på hundar där hemma alla gånger =) Även om man önskar det de.

Oj vad långt det blev =)
Men iaf här älskas hundarna som om det vore mitt äktenskap och mina barn på samma gång dvs väldigt mycket. Och här skickas inga familjemedlemmar ut i första taget =)
Och jag glädjs varje dag som jag har Alte och Embla med mig vid min sida. Så stort tack för förtroendet att jag fick köpa underbara finaste bästaste Alte!
Stor kram

http://emblaoalte.bloggagratis.se

Maria

29 juli 2011 09:25

Hej gumman, vad fin du är! Fast det visste jag ju redan :-) Men jag håller med dig i det du skriver. Jag funderar som sagt mycket över detta och det är många gånger ett svårt ställningstagande. Som uppfödare måste jag/vi ju stötta våra valpköpare- även om dom faktiskt vill sluta vara valpköpare & då mao sluta vara hundägare oxå. Men i mitt hjärta kan jag ändå ibland känna lite andra saker.

Sedan är det ju den aspekten att visst kan hunden få det bättre någon annanstans- MEN det finns faktiskt alltid någon som skulle kunna vara en bättre matte/husse åt ens hund- men det är ju inte ett skäl som liksom håller egentligen. Inte helt i alla fall. Vera,Yoyo & Irma skulle säkert kunna bo hos en bättre matte- jag imbillar mig inte att jag är den bästa på jorden- men jag är DERAS matte och är skyldig att göra så gott jag bara kan.

I den världen jag ingår i så kan hundar ibland bli mer av objekt än indvider och jag är rädd för att själv hamna där. Det är nog rätt lätt hänt. Säger inte att det bara är hos uppfödare- utan samma fenomen kan ses hos vissa "tränings/tävlingstokar" att hund efter hund kasseras,,,, Man tappar respekten för varje enskild individ utan ser bara till resultat. Det är säkert inte av illvilja utan man blir tunnelseende och riktar fokus mot målet som ligger en bit bort....

Kram tillbaka till dig Elin & din fina familj

 
liza

liza

29 juli 2011 13:57

Hej! Lilla Wita var allt 1,5 år när hon flyttade till oss ;) . Tack för världens bästa lilla prinsessa!!!! Klart det hade varit roligt att träffa henne som valp men det är som vuxen hund som hon är sig själv liksom...vi tycker det var jätte roligt att få hem en vuxen hund. Vi kunde börja med långpromenader och träning direkt!

http://witastaff.blogg.se

Maria

29 juli 2011 14:10

ja GUD ja det var hon ju! Känns som att hon alltid bott hos er! 1,5år gammal, det känns som att det var så länge sedan. Lägger till världens bästa Wita på listan bums! :-) himmel kanske är fler jag glömt- kanske förtränger jag våra omplaceringar :-) Stor jättekram till er lisöbor!

 
Ingen bild

Uddmans familj

29 juli 2011 20:25

Hej!
Du har helt rätt! Uddis är högt älskad och det känns som om han alltid varit hos oss så det är svårt att fatta att han faktiskt skulle fylla fyra år när vi hämtade hem honom från storstaden, lillgrabben :) Fick känna på hur mycket vi tycker om honom förra helgen då han plötsligt fick en infektion i ena bakbenet, det svullnade till tredubbel storlek och han fick runt 40 grader feber. Det blev akut tripp till sjukan och han fick ligga hela helgen med dropp och antibiotika. Vi blev jätterädda och en del tårar fälldes den helgen...är väl först när det händer nått som man förstår hur värdefull en familjemedlem egentligen är.

Nu är han tipptopp igen men ska ta det lugnt och vila och vi alla vet ju hur lätt det är med en, eller ja, två staffar i huset ;) Vill väl egentligen bara säga att vi gör verkligen inte skillnad på våra busfrön trots att vi inte haft förmånen att känna Uddman hela hans tidigare liv.

Tack för att vi fick bli "vuxenköpare"!

Maria

30 juli 2011 11:43

Hej på er, nu blev jag rörd! Vad fint skrivet av er. Fina fina killen. Och vilken grej med benet- vet dom vad det berodde på?? Något sår kanske där det kommit in smuts/skräp eller nåt?
skönt att han är bra nu i alla fall.
Vuxenköpare- härligt uttryck!
Kram till er och tack för att ni är just ni- världens bästa hem åt Uddman & Zombie :-)

 
Marianne

Marianne

31 juli 2011 22:59

Vill skriva något klokt - men det är svårt... Så mycket tankar om ansvar och respekt för liv och... ja vi har ju pratat om det här :-)
Nångonstans känner jag, att man idag omplacerar väldigt snabbt och "lätt" - naturligtvis är det inte alltid så, absolut inte! - men visst funderar man ibland... Har då den genuina känslan för hundägandet någonsin funnits där, frågar jag mig?

Att hamna i objekts-fällan för oss inbitna hundidioter är, precis som du skriver, lätt och något jag själv faktiskt är livrädd för...

Det är en svår fråga det här. Jättesvår.

http://winniehurst.bloggagratis.se

Maria

31 juli 2011 23:10

Inte svårt för dig att skriva nåt klokt- men som du säger vi har ju bollat detta en del mellan oss genom årens lopp.

någon sade häromdagen att människor även skiljer sig lätt- eller ger upp fort när det kommer till sin relation. Kanske är det så, eller så är det en sådan där generationsgrej- ja dvs att varje generation säger att den som kommit är "värre" än den tidigare

obejktsfällan- sant. Som sagt är den visst lika lätt att hamna i för dem som tränar/tävlar. Eller kanske tom lättare? (fördom?)

kram

 
Ingen bild

sisko

29 oktober 2012 07:05

Ville bara säga att det inte alltid är lätt att ta emot en vuxen hund i sitt liv.Man får ge den tid att hitta sin plats i flocken,vilket inte alltid är lätt. Tålamod och "hundöga" behövs. Vill inte på något sätt höja mig själv till skyarna ,men efter många års hundägande tycker jag att den som tar emot en omplacering bör ha haft eller har en hund redan. Vill här en gång till tacka Maria o Mathias ,för den fina Malte som vi fick äran att ta emot i vår flock !!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Maria - 9 april 2018 16:54

Under en heldag så kommer ni få prova på allt vad viltspår innebär.. ingen förkunskap krävs alls utan detta är en kurs inriktad just för nybörjare alt att man provat på lite men känner att man behöver ytterligare stöd.    Det är verkligen en perf...

Av Maria - 24 mars 2018 09:26

Hej och varmt välkommen till Garpenborgs kennelträff fredagen 30e mars Här kommer vi försöka sammanfatta allt ni kan tänkas behöva veta inför dagen    Var? Stockholms Hundsportcentrum i Uppl.Väsby (vägbeskrivning i separat fil) När? Vi börja...

Av Maria - 14 mars 2018 15:48


Den stolte fadern

Av Maria - 14 mars 2018 15:31


HD:B ED:ua Öga:ua L2HGA&HC: Gen.clear BPH: genomförd, skottfast Mamma till kennelns K3 kull ...

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5 6 7 8 9 10
11
12
13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25
26 27 28 29
30
31
<<< Juli 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards