denna härliga film på Garpenborg's Fourmi som försöker gräva ner sitt ben fick mig att minnas min fina fina Lillan. Lillan var min älskade rottistik som alltid finns med mig, lika mycket idag som när hon fanns med mig fysiskt. Än idag många år efter hon gått bort har jag lite svårt att prata/tänka på och om henne. Men jag minns med glädje alla hennes upptåg. Hon var nämligen en fena på att gräva ner godsaker! Behärskad som hon var så kunde man ändå se en återhållsam glädje när hon fått ett nytt ben av något slag, och jag tror det var lika mycket glädje över projektet att gräva ner skatten som att eventuellt smaka lite på den. När Lillan var liten bodde jag fortfarande hemma hos min mamma, jag hade då även Lillans pappa Caifas hos mig samt att syster Malin med hennes rottispojke Ceasar oxå tillhörde hushållet. Jaaaa, tre rottisar med deras enorma pälsmängd, hu så det kunde se ut. Vi visste att det var dags att dammsuga när vi hittade Lillans ben "nergrävda" under en hög med hundhår i någon hörna :-) Liksom att Mamma visste att det var hög tid att tvätta när hundbenen var nergrävda i tvätthögen. På landet visste man att Lillan varit i farten när det stank av rutten fisk- hon höll sig nämligen framme när någon fiskade - och "skräpfisk" likt mört lyckades hon då tigga till sig- lekte lite med dem och sedan kilade hon iväg. För att äta upp sitt byte kunde man felaktigt tro, gräva ner de döda fiskarna var vad hon i själva verket gjorde. Gud så det kunde stinka!

Min älskade lilla GrävLillan   

kolla när Agneta & Josef tränar!

tack för filmerna matte, härligt att se honom och dig ha skoj ihop- och så duktiga ni är!