Älskade Veran blev faktiskt sämre efter operationen (sårkanterna på hennes öga skrapades rent under narkos) när jag till min förskräckelse efter ett antalt timmar här hemma fick se att hennes temperatur låg på 35,8 trodde jag att slutet var nära. Gud så rädd man blir! Helt kall om tassarna och blek i tandköttet. Ett samtal till sjukhuset med resultatet att dom ville vi skulle åka in förstås, och det ville jag med- så fort som möjligt. Men med barn som samtidigt slutade dagis och "inställningstid" för både min mamma & Matthias på en ca 45min gjorde att det dröjde något. När jag då tog nästa temp hade den ökat till 36,2. Nytt samtal och besked om att avvakta och tempa igen om 1timme. Då märkte vi att hon var på rätt väg, inbyltad i varma kläder & filt så kvicknade hon så sakteliga till liv.

Kloka Åsa gissade på reaktion på smärtlindringen och idag känner jag mig lugn och Vera är nästan som vanligt. Med en tratt på skallen så är förstås ingen helt sig själv förstås, men ändå. Helt klart är att om ögat måste skrapas fler ggr så kan hon inte få samma medicin som denna gången. Hellre en enögd Vera än ingen Vera alls! Men det måste ju gå att lösa på något vis.

Jag måste bara tacka alla gulliga som engagerat sig och stöttat, man blir så jäkla rädd helt enkelt och då behöver man vänner. Man behöver oxå en gullig familj som min mamma som kom och passade de små tvåbenta änglarna.

Puss puss till er allihopa   

och jag vill inte lägga ut någon bild på "tratt-vera" vill hellre tänka på denna bilden tagen bara förra veckan :-) Så här ska hon snart ha det igen- sovandes under en vilande Alexander