som uppfödare är det förstås fantastiskt att, när man hållt på ett tag, ha ett antal generationer att luta sig tillbaka emot. Ofta pratas det om detta och det man mest då syftar till är förstås kunskapen om de tiklinjer man har. Med kunskap syftar man oftast till hälsoinformationen (allt det där som inte går att läsa sig till på hunddata men som förstås är väldigt värdefull information) den mentala statusen på dessa hundar och deras syskon samt förstås den exteriöra informationen man som uppfödare besitter. Ett bettfel hos mormors bror, en knicksvans på gammelmormors syster, en annan släkting med allergi  osv osv det går att rabbla i oändlighet. Det gäller samtidigt att förvalta den här kunskapen på ett bra sätt, man måste vara öppen med sina valpspekulanter, och även de som vill låna hanhundar som man fött upp. Samtidigt måste man sålla något då kanske en överkänslighet mot lax hos en halvsyster till hundens mormor inte är av största intresse och värde för en redan korvstoppad stackars valpköpare. Även när det kommer till valpningar är det en fantastisk glädje att ha varit med vid tikens mammas valpning, hennes mormors osv osv

MEN det jag egentligen ville säga var att det MAGISKA är detta nedan, den här glädjen, lyckan i att "se alla hundar i en hund" om ni förstår hur jag menar.

Jag tittar på Ulla nedan och ser min Vera i henne, jag ser Saga, jag ser bilder på Saga och tänker på Gullan & på Asta och så gråter jag en skvätt. För dem jag saknar och inför tanken på de jag kommer att förlora och av lycka för att dom lever vidare genom sina avkommor. Sorg & lycka. Det har hänt ett par gånger i mitt liv att jag mött andra uppfödare av andra raser och i ett par korta minuter så finner vi varandra så totalt i just denna känsla. Oerhört känslosamt

Nej, jag ska sluta nu, måste packa lite hundmat och fixa transport av en tvättmaskin :-) På återseende!