även om Greta, den söta och den fina, råkade knocka konduktören - men herregud folk får skylla sig själva när de dels inte lyssnar/tar in vad man säger (dvs hon är vild och stark och ju mer du hälsar desto gladare kommer hon bli) och dels inte har varken hundvana eller muskler på kroppen.
Ja ja desto bättre gick det hemma hos kennel Gessiegården! Nitro var glad, okomplicerad och härligt het på gröten :) lek i tio minuter och sedan ett ordentligt långt häng. Alltid skönt när allt flyter på.
Middagen jag blev bjuden på var toppen och skjuts fick jag oxå- SÅ snällt och omtänksamt- tusen tack Therese! ???
Nu ligger Greta och jag och myser i hotellsängen - lite sletna eftersom det var uppstigning vid 03, men vintertiden i morgon blir ju perfekt :) jippie!

sitter här på tåget och funderar lite över denna härliga hobby vi ägnar oss åt. Tänker på hur mkt som händer hela tiden och hur mkt jobb som faktiskt krävs för att hålla sig a jour. Ett "jobb" som blir lättare om man likt oss på vår kennel har många vänner med samma vetgirighet och engagemang som vi. Man tipsar varandra helt enkelt, man funderar tillsammans och man kan turas om att ta reda på fakta när man blir osäker på vad som gäller ibland :)

Att ha kollegor, och att aktivt se på dem som just kollegor och inte konkurrenter, har enormt många fördelar. Många tror att det mest handlar om att typ: "de gaddar ihop sig och lånar bara varandras hundar" och visst - ibland kan det säkert vara så oxå- men för det mesta utvecklas man både tillsammans och parallellt. Utbyter erfarenheter - hjälper varandra att inte göra om de misstag man själv gjort och förstås gör :)

Ibland uppfattar jag det som en brist hos många uppfödare, just den förmågan att inse att andras erfarenheter kan bespara dem på en hel del motgångar. Absolut måste man även lära av sina egna misstag, men det skadar inte att ta emot lite råd på vägen.

Istället låter det alltsom oftast som att de, trots att de gjort allting helt rätt, blivit berövade sin välförtjänta framgång pga ren och skär otur. Denna otur upprepar sig sedan om och om igen.
Okej- självklart självklart kan vi och alla andra förstås ha otur- absolut! (Och vi känner stor empati för alla som haft otur, sjukdomar, olyckor och allt annat som kan gå snett)
Men någonstans bör man, om man anser att man har oförtjänt mycket otur, kika på vad exakt det är man gör annorlunda än de som inte har samma otur.

För att hänga upp denna oerhört komplexa och fascinerande hobby i två läger: ett för dem med tur och ett för dem utan, berövar ju samtidigt hobbyn på utvecklingspotential- varför ska vi då försöka förkovra oss?

Nej - vi borde istället gemensamt ta vår hobby på mer allvar och erkänna att den inte bara består av uppfödare med tur och uppfödare med otur.
Talang, kämparglöd, skicklighet, erfarenhet, social kompetens, vetgirighet, ödmjukhet, administrativ kunnighet, marknadsförings förståelse, mod, glädje, känsla för djur, prioriteringsförmåga, ett gott handlag, insikt i ens egna styrkor och svagheter, engagemang och en massa massa annat spelar oxå in!
OCH vi behöver oxå vara aktiva för att få erfarenhet, att aldrig para några tikar gör dig inte till en bättre uppfödare. Och hoppsan där fick jag in ytterligare ett hett ämne :) nämligen den uppfattningen som finns om att de mest seriösa avstår alltid från att para. Ju fler tikar man skrotar desto bättre uppfödare i mångas ögon. Och nej, jag säger inte att alla tikar eller hanar är av den kvalitén att de bör gå i avel. Vi blir alla tvungna att "skrota" avelsdjur inbland, men det är så fiffigt att ju längre man hållit på desto färre behöver man "skrota" :)
Och för att kunna erövra kunskap måste man praktiskt ägna sig åt just hunduppfödning.

Avslutar med att lite halvdant citera Ingemar Stenmark: "jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur får jag"

Greta & jag. Mot Malmö och Therese på Gessiegårdens kennel <3
Hoppas nu Greta kan hålla sig i 5h, iof hoppas det samma för mig för det ser inte ut som att både Greta och jag skulle få plats inne på toan tillsammans...
Jo Greta har redan hunnit träffa en kändis :) Helena von Zweigbergk förbarmade sig över henne och gav henne den uppmärksamhet hon genom sitt ihärdiga pipande talade om att hon behövde :)