garpenblogg

Inlägg publicerade under kategorin Å-kullen

Av Maria - 13 juli 2012 15:06

råkar ju bo här hemma hos oss. Inte bara är hon söt att titta på, hon är oxå galet smidig, sådär pass smidig att hon liksom bara ÄR hela tiden. Ibland kan man mumla  för sig själv, var är Lucille, och två sekunder senare ser man henne brevid nån av barnen eller sovandes under en buske. Just det är jag mkt nöjd med, för om det nu skulle dröja med att finna ett mysigt hem åt henne så blir det inte så jobbigt att ha henne här några veckor extra :-)

Här kommer en liten bildskörd  från,,,ja,,,nån dag på tomten   


en liten snuttstund ute i det fria


 

Ha ha, Marianne & Frida, vad säger ni om denna utställningsposé? Hon ser ju ut som en liten gunghäst   


 


Kristin som var på besök har bloggat om dagen- inlägget hittar ni HÄR med fler söta bilder på vår prinsessa


 

båda barnen avgudar den lilla håriga Lussan, dom tom pratar med bebisröst när dom pratar med henne   


   

Av Maria - 5 juli 2012 11:39

Stackars Lucille har trots att hon är ensam valp en viss konkurrens om den goda mjölken,,,, Mr KalleSimmis (ja, Matthias har döpt honom till Kalle medans barnen säger att han heter Simmis) är nämligen väldigt frestad av rottistuttarna och ibland så ser man stackars Ånna stå med uppdragen rygg och se olycklig ut- precis såhär:

 

Snälla Ånna säger inte ifrån själv utan vi får plocka bort den lille mjölktjyven. Fast mest leker dom med varandra, Kalle & Ånna, så sött så

Av Maria - 5 juli 2012 10:47

denna hemska kroppsdel hade Marianne vänligheten att ha med sig som present sist hon var här. Ingen ironi faktiskt utan hundarna uppskattade det verkligen, och blir  mina hundar glada så blir jag glad! Tack Marianne!


Dcock vet jag inte varför man (jag) reagerar så starkt på just en kalkonfot. Kanske att fötter är mer ehh "personliga"?

I alla fall så hade hon med sig en kasse med dessa delikatesser och först ut att prova var Ånna,,,, med facit i hand inte rätt individ,,,,efter någon timme i rastgården (ja, kalkonfötter kommer inte upp i våra soffor, några gränser har jag fortfarande) så var i alla fall foten borta när jag tittade ut. Fast en misstänkt hög av grus hade istället dykt upp mitt i rastgården,,,,

 


så här ser man ut om nosen när man heter Ånna och har haft full frihet i en timme i en rastgård med en kalkonfot,,,, jag hoppas det ser bättre ut tills hennes husse&matte kommer och hälsar på nästa gång,,,

   

foten då? Jo, den förbarmade sig Irma över dagen efter :-) Njutningsfullt och med stor andakt knaprade hon i sig den :-)

Av Maria - 27 juni 2012 23:29

Angenämt tyckte den lilla gullungen, Ånna och jag instämde förstås :-) och, kom jag på nu, inte grät vi Frida & jag :-) anledning fanns ju så att säga, i alla fall för oss som ju är lite lättrörda av oss. Nå vi snackade bort ett par timmar medans vi åt jordgubbar med grädde - helt underbart!


Och på tal om underbart:


lite mjölk på nosen   


 


tre fina tjejer!


 


 


  Frida hade vänligheten att dela med sig av lite ben 


   


tacknämligt tyckte Ånna

 


åh vad jag hoppas du hinner komma någomgång till innan hon flyttar Frida! Kram och tack för en mysig lunch & fika!


Av Maria - 27 juni 2012 14:16

och pussade på både Ånna & Lussan. Uppskattat från allas håll, inte minst mitt då det alltid är lika trevligt att få fika lite med Calle & Lillan! Hoppas ni kommer snart igen   


 

är hon söt eller är hon söt! Man skulle kunna äta upp henne! och nu har hon upptäckt hur fantastiskt roligt det är att uttrycka en åsikt och således blir den en hel del morrande från hennes sida :-)

   

Av Maria - 11 juni 2012 14:59

ett visst lugn infinner sig då. Älskar den där nöjda tystnaden


först en nöjd Lucille   


 

Ulla: en trött trebarnsmor   

 

En trött Ånna som tar en paus från sin lilla Lucille   

   


Av Maria - 10 juni 2012 23:45

Ånnas son blev hastigt dålig i onsdagsnatt, han fick plötsligt kraftiga kramper och dog väldigt fort. Går inte att påstå att det var någonting annat än rent ut sagt hemskt. Det var fruktansvärt. Matthias och jag beslöt oss för att bara låta honom ligga nära sin mamma och sedan var det till att bara finnas där brevid och genomlida den sista timmen med honom. Vi som precis kände att den första känsliga tiden för de två små i L kullen var över, de var båda starka och vitala. Tjocka och välmående.  Så händer detta. Kanske var hans låga födelsevikt ett tecken på att något inte var som det skulle trots allt, kanske överlevde han denna vecka tackvare att de bara var två och att förutsättningarna var de allra bästa. Vi har inga svar, utan står bara här kvar med faktumet att han ej längre finns.


Med tanke på att många människor läser det man skriver som fan läser bibeln så känner jag mig nödgad att kort förklara varför vi valde att göra så här. Annars hade man ju kunnat nöja sig med att säga att han dog. Som uppfödare möter man genom åren döden på många olika vis. När jag såg Labans kramper så förstod jag utan någon tvekan att han skulle dö. Han var i dödens famn redan, chocken var att det gick så fort. Från att vara en 7dagars livskraftig krabat så låg han där, döende. I den stunden måste man ta snabba beslut. Vårat beslut blev att ej åka in till närmaste akutmottagning för att avliva honom.

Av flera skäl.

Dels var vi osäkra på om vi ens skulle hunnit fram med Laban vid liv, vi visste inte heller hur Ånna skulle reagerat på om vi tagit bort honom från henne. Men framförallt var ju det enda sinnet han hade lukten. Att då beröva honom den enda lukten han känner till, dvs lukten av Ånna, under hans sista stund i livet kändes inte aktuellt. Ligga ensam i en låda i en bil i en färd mot avlivning på bagis,,,
nej.

På mindre än en timme fanns han inte mer, så fort gick det. Mellan kramperna somnade han, det gjorde dock inte jag. Där satt jag och tittade, fram till kl 03 när han plötsligt slutade andas. Då somnade jag där, brevid den decimerade familjen.

Ånna ägnade denna tid åt att vila och att tvätta Lucille.

Hon var till synes obrydd. Det är en tröst, naturens gång tröstar alltid.


Sedan i onsdags har det hänt massor här hemma. Det är ju det grymma med livet, det bara fortsätter, oavsett vem som dött eller vem som plågats. Ånnas husse & matte har varit lika ledsna som vi, och varje gång jag ringt dem svarar Calle med spänd stämma: hur mår Lucille? Jag har hittills kunnat svara att Lucille mår bra, hon mår än så länge bra och måtte hon fortsätta göra det!


Jag kommer nu blogga på om en hel del av de underbart roliga saker som hänt, dessa är nästan ännu mer underbara när man känner sig såhär sorgsen som vi gör nu.


Fine fine killen, vi önskar att du hade fått leva ett långt lyckligt rottweilerliv men vi tvingades nu säga hastigt farväl.

Hej då Laban, hej då.

nedan en bild på Laban där han var 4dagar gammal

 

och när vi ändå är inne på sorgligheter så är här två bilder som jag tycker är fina. Det är Kristoffer som var med vid delar av Ånnas valpning och som då såg de tre valpar som var dödfödda. På bilden har vi precis vägt en av de tre som ej levde och Kristoffer har lindat in den i en liten snutt tyg.

 

Han ville förstås prata lite om döden och han minns fortfarande hur det var när vår stora fisk dog, vi kom överens om att valparna säkert skulle träffa den stora fisken i himlen.

   

Av Maria - 31 maj 2012 12:10

här oxå lite bilder från före valpningen. Ånna bestämde sig att göra som fåglarna och sandbada lite :-)


 


 

Knappt man känner igen henne :-)

 

Kristoffer försöker hjälpa till att få rent henne,,,,ett arbete med till synes inget slut :-)

 


   

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards